Sarahlott

Tänkte väll att jag skulle ta och knåpa ihop en förlossningsberättelse. Eller inte bara från just förlossningen utan även om lite innan och efter kanske. Sen har jag inga exakta tider från förlossningen så tiderna där får vara lite ungefärliga.

Det hela började på tisdagen. Vaknade och kände mig lite stel och konstig i ryggen mellan skulderbladen men tänkte inte så värst mkt mer på det. Var på kontroll hos MVC och proverna där var ju ganska positiva, visade att HF hade blivit bättre. Vi bestämmde att Joakim skulle åka till Jobbet dagen efter. Skulle tillbaks för kontroll igen på MVC på fredagen.

På kvällen eller ja eftermiddagen så började jag få ondare och ondare i ryggen, började göra ont att andas och jag kände igen smärtan från när jag väntade Philip och fick luginflammation. Försökte äta lite mat men det gick väll sådär. Efter maten bestämmde jag mig för att ringa sjukvårdsupplysningen för att rådfråga dom om vad dom tyckte jag skulle göra. Började känna att jag nog behövde nått starkare än alvedon för att kunna sova någonting den natten.

Så jag ringde 1177 och pratade med dom och när hon hörde att jag var gravid också så ville hon skicka en ambulans, jag försökte övertala henne att det inte behövdes men det gick inte så bra. Bestämdes att en ambulans skulle komma.... Så jag fick snabbt säga till Joakim att ringa sina föräldrar så dom kunde komma och ta Philip så han kunde följa med mig. Strax därefter kom ambulansen. Philip tyckte dom var jättespännande =P

Fick följa med dom och i samma veva som dom drog iväg med mig i ambulansen så kom Joakims föräldrar så Joakim kunde åka upp till NÄL. Sen väl på NÄL blev det en del provtagningar och så men sålart mkt, mkt väntan som det alltid är där. Framåt småtimmarna bestämmdes det i alla fall att jag skulle bli inlagd och då fick Joakim åka hem och lösa av hans föräldrar.

Jag kördes till röntgen och där såg dom att jag hade dubbelsidig lunginflammation. Sen lades jag in på obs avdelningen. Sov väll i princip ingenting den natten, hade såååå ont och mådde så dåligt. Fick lite bättre smärtstillande framåt morgonen så då fick jag väll en timmes sömn kanske, morfin is the shit!

Onsdagen spenderades med lite mer tester och lite besök av Joakim och mamma och pappa och plupp. Men annars en ganska långtråkig dag. Dom kollade om jag hade en propp i lungan men det hade jag inte men annars hände inte så mkt mer. Mest bara väntan hela dagen. Framåt kvällen vid kanske 7 tiden nån gång blev jag överflyttat till MAVA avdelningen. Där fick jag eget rum och en tv, UNDERBART!

Satt och kollade på bonde söker fru, fick lite morfin som smärtstillande sen efteråt så jag kanske skulle kunna sova litegrann för jag hade väldigt, väldigt ont. Kanske slummrade i nån knapp timme eller nått....

Vid 12 tiden så fick jag gå upp på toa på natten, efter det kunde jag inte somna om för jag hade så ont av lunginflammationen. Låg i sängen och försökte bara slappna av och tänka bort smärtan. Efter ett tag började jag få lite förvärkar, eller vad jag då trodde var förvärkar. Tänkte att det beror nog på att jag spänner mig så mkt pga smärtan. Men när jag legat i kanske 45 min och det kom nån "förvärk" då och då så började jag bli fundersamm, så här har jag adrig haft förut. Klockan 1 ringde jag efter sköterskan och förklarade läget, hon skulle gå och ringa till förlossningen och höra vad dom tyckte. Hon kom tillbaks efter 10 min och då hade jag hunnit ha 3 värkar. Förlossningen hade tyckt att vi skulle avvakta och att jag skulle klocka hur ofta jag hade dom här förvärkarna. Ungefär sammtidigt som hon berättar detta vid 20 över 1 så får jag en värk och vatten går.....

Berättar att, ja nu gick vattnet. Då blev det lite mer fart på dom och Joakim ringdes in. Förlossningen kontaktas igen och det kommer ner en BM vid strax efter halv 2 nån gång. Efter lite dividerande med sköterskorna så undersöker hon mig och jag är då öppen 5 cm. Sen blev det lite dividerande till, t.ex om att jag kanske skulle föda där på MAVA istället för att köra upp mig till förlossningen eftersom jag var såpas sjuk. NEJ! Sa jag, jag vill ha lustgas! Och jag vill inte alls föda barn, jag mår för dåligt, jag vill ha kejsarsnitt...... Ja man kan väll säga som så att just då var jag väll inte sååå glad över att det hade startat.

Ja tillslut så kördes jag upp till förlossningen i alla fall, som samma dag precis flyttat för ombygnation så det var ju en aning rörigt. Var nästan rädd för att behöva föda i korriodoren eller nått på vägen upp också. Men tillsut kom vi in på rummet i alla fall. Där jag fick flyttat över till en förlossningssäng och fick min lustgas!

Underbara lustgas! Var ju inte ett dugg jobbigt efter jag fått den, hade ju knappt ont alls. Var väll i alla fall inne på rummet vid 2 tiden nån gång. Inte så långt efter vi kommit in där började jag få krystvärkar, men jag tänkte att om jag bara ligger helt stilla och slappnar av och inte trycker på så kanske, kanske Joakim kan hinna komma. Och visst, vid ca kvart över 2 så kommer Joakim innanför dörren, herregud vad glad jag blev att se honom!!!! Så sen var det ju fritt fram att föda barn och 02:25 är Alice född.

Fick sy ett litet stygn efteråt som egentligen inte hade behövts men ville hellre att dom skulle sy för att det ska läka snabbare. Vi hade fått våran lilla efterlängtade dotter och vi var så lyckliga!!! Började ringa runt och berätta den glada nyheten medans Alice låg och tog igen sig lite. Själv gick jag på adrenalin just då så jag mådde rätt ok efter omständigheterna. Personalen tyckte jag var en riktig superkvinna som klarat av en sån förlossning med dubbelsidig lunginflammation.

Efter ett tag var det dags för Alice (som då inte hade fått nått namn än) att vägas och mätas och allt sånt där. Hon vägde 3555g och var 51cm lång. När BM lämnade tillbaks henne till oss så berättade hon om att hon hade en liten misstanke om att hon kanske kunde ha DS. På ett sätt så blev jag chockad men ändå inte just då, hade nånstanns i bakhuvudet haft nån misstanke om någonting. Men man blev ju ändå chockad och trodde väll ändå att allt skulle lösa sig. Men den där otroliga lyckan vi känt sattes lite på stand by. Vi fick in den klassiska brickan men den åt vi inget av, hur kan man äta nått just då?

En barnläkare kallades in men hon kunde inte säga nått säkert hon heller, bara att det fanns en misstanke. Jaha tänkte vi...... Det skulle komma en till mer erfaren barnläkare sen några timmar senare i alla fall så vi fick vänta och se vad han skulle säga. Det blev långa timmars väntat för oss. Jag slummrade väll lite emellanåt, utmattad som jag var efter alltihopa. Joakim satt mest med Alice eller försökte sova lite i en fotölj.

Tillslut kom läkaren, hade jätte bråttom men kom in och kollade snabbt på henne och sa i princip att han var ganska säker på att det var DS men att dom skulle ta blodprov och skicka iväg som vi skulle få svar på dagen efter. Då brast det för oss alldeles. Jag och Joakim bara grät och grät och grät och skrek och undrade varför? Sånt här händer ju liksom bara andra..........

Joakim ringde till våra föräldrar i alla fall efter ett tag när vi lugnat oss lite och berättade läget. Mamma kom direkt nästan och sen kom även pappa och Joakims pappa. Det var skönt att ha dom där. Men just då kände jag mig ganska apatisk. Orkade knappt prata utan grät mest, ville inte hålla i Alice utan låg bara i sängen. Joakim satt mkt med Alice och även alla andra.

Sen fick vi komma från förlossningen till BB. Fick ett eget rum där Joakim skulle få sova kvar. Mamma var med oss hela tiden i princip. Jag tyckte först det var jobbigt när man hörde friska bebisar som skrek ute i korridoren.... Att tänka på alla som fått det barn som man hela tiden trott att man skulle få. Ett friskt barn.

Det gick lite upp och ner under dagen som en bergodalbana med hur man kände. Ena stunden kunde man vara rätt lugn för att i nästa stund bryta ihop alldeles. Jag hade fortfarande svårt att ta Alice till mig, ville inte hålla eller nått. Skyllde på att jag hade ont (vilket jag också hade). Joakim var underbar pappa redan från början såklart, han är bästa som finns!!!! Fick mkt info från alla håll om DS och vad som skulle hända och så. Alice fick även köras iväg på ultraljud på hjärtat för att se om hon hade nått fel på det, ca 50% av DS barn har fel på hjärtat. Men Alice hjärta var helt som det skulle vara =)

Ja torsdagen är ganska suddig egentligen faktiskt, kändes mest som ett svart hål utan något ljus.....

På kvällen så tog personalen med sig Alice ut till dom för att vi skulle få sova, Alice fick mat på kopp med 3 timmars intervaller och det var än så länge personalen som ändå matade henne. Så jag och Joakim fick lite ensamtid där på kvällen vilket var mkt skönt och där kom även vändningen. Joakim kom helst plötsligt på det perfekta namnet. Det bara dök upp helt plötsligt. ALICE! Ja så skulle hon ju självklart heta, det var som att namnet var gjort enbart för henne. Och där vände på nått sätt mitt sätt att se på henne. Hon blev Alice, en person, en bebis, min dotter! Min underbara fina dotter. Vi fortsatte att prata ett bra tag jag och Joakim och sen sa vi godnatt. Joakim stensomnade och sov som en stock. Jag sov väll i en halvtimme kanske. Hade för ont för att kunna sova och för mkt som snurrade i huvudet. Satt på internet och letade efter handra föräldrar till DS barn, läste en bok om DS som vi fått. Grät en del, funderade en del. Bad barnmorskorna sen att komma in med Alice när hon skulle matas så jag fick se henne och se hur dom gjorde. Så där satt vi i mörkret, Joakim sov, BM matandes Alice och jag som bara tittade. Tittade på vårat lilla mirakel när hon fick sin mat, lärde mig hur dom gjorde för att få i henne.

Hade även bestämmt mig helt klart för att jag skulle amma, självklart skulle jag amma Alice så det berättade jag för personalen sen på morgonen.

Fredagen var en så mkt bättre dag. Allt har kännts så bra med Alice och hon är världens goaste, underbaraste och finaste. Hon och hennes storebror är det finaste vi någonsin gjort.

Och idag har det kännts ännu, ännu bättre med hela situtationen. Känns som vi kommer att övervinna allt. Våran familj, våran helt perfekta lilla familj! Alice har ammat lite annars pumpas det för fullt för att få igång produktionen. Hon får även annan bröstmjölk som tillägg än så länge.

Jag mår även mkt bättre nu men får fortfarande antibiotika intravenöst, tills imorgon i alla fall. Troligen blir det hemgång för oss på tisdag som det ser ut just nu.

Inte så beskrivande kanske om våran fredag och lördag men det får bli mer senare. Vi är lyckliga nu och Alice är finaste flickan och vi saknar våran lilla plupp som är den finaste pojken. Kommer vara världens bästa stoerbor!!!! Vi 4:a tillsammans är en familj, en familj med en massa kärlek till varandra och tillsammans klarar vi ALLT!!!